Hur tror ni det är att fastna i en ätstörning egentligen? Var går gränsen mellan att äta nyttigt och att inte äta alls? Var är gränsen mellan att träna för att man mår bra av det och att det träna för att man måste för att inte få ångest? Hur kommer det sig att vissa passerar de gränserna? Att vissa går från att äta normalt till att att äta mindre och mindre och tillslut svälta sig själv?

För ett tag sedan läste jag en bok, (De kallade mig Ise) den handlade om en tjej som i hela sitt liv spelat fotboll och efter mycket slit kommer hon med i landslaget. Hon älskar det men kan ändå inte riktigt glädjas över att få spela med dem eftersom hon bara ser alla fel hon gör. Hon tror att det är för hon är för tung och klumpig. Så hon börjar med att hoppa över frukosten och göra ett extra pass på gymmet. Sedan hoppar hon över lunchen och och börjar springa långa rundor innan skolan börjar. När lagkompisarna frågar om hon vill äta med dem efter träningen säger hon att hon äter hemma. Hemma säger hon att hon redan ätit. Tillslut äter hon kanske ett äpple om dagen samtidigt som hon tränar hårt. Hur tror ni det går?

Nu svävade jag iväg lite.  Jag vet faktiskt inte varför jag skrev det här egentligen men vi kan väl lika gärna gör en diskussion av det? Tror ni att vem som helst kan få en ätstörning? Har någon av er varit med om det? Någons kompis? Något du känner att du ville säga? Kommentera, snälla.

Älskar den här låten och när jag då hörde den i ett avsnitt av Grey´s Anatomy blev jag lite glad. Det är liksom två bra saker i ett.

Hur grym är inte den här killen? Vet inte vad jag ska skriva mer än "wow".

Jag har typ bestämt mig för att springa i morgon innan det blir för varmt vilket innebär att jag måste gå upp ganska tidigt. Känns inte så lockande men jag har så länge sagt att jag ska springa en längre runda så det är dags att göra det nu innan jag skjuter på det ännu mer. Och eftersom jag nu skrivit det här så kan jag ju inte bara strunta i det.

Lyssnar på en Håkan Helström skiva. Helt plötsligt kommer det en jullåt.. Borde inte lyssna, det är ju ändå sommar nu. Men... Det är ju Håkan Hellström! Och Plura.. Så Håkan vann över sommaren och nu lyssnar jag på en jullåt.

Jag har bestämt mig för att den har dagen ska vara en bra dag. Även om vädret är lite tråkigt så ska jag inte lägga alla min energi på att det är lite grått ute. Det händer lätt ibland, är vädret dåligt känns allting grått och deprimerande.

Ler inte världen mot mig så får väl jag le mot den istället helt enkelt.

Herregud, vad hurtigt det lät..

Jag satte mig och skrev en stund förut vilket kändes väldigt bra. Det är på något sätt lättare att reda ut allting om man har det svart på vitt på papper istället för i en bullrig hög i huvudet.

Förresten, på tal om ingenting alls så var träningen igår nog den bästa på länge. Allt kändes så lätt! För en gångs skull kände jag mig snabb och åkte ifrån träningen med ett leende istället för en irriterad min. 

Det regnar ute. Det luktar gott när det regnar på sommaren. Jag vill inte träna i regn. Fast det är ju ändå helt okej. (Om man värmer upp innan det börjar regna.) Fast jag vill inte köra i regnet. Det kan ju vara halt. Just det ja, jag glömde att berätta... JAG HAR ÄNTLIGEN MITT KÖRKORT! Så jag kan köra själv. Fast det är lite läskigt. Bilarna är ju stora och snabba och skulle kunna döda mig. Och jag känner inta för att dö än.Fast det är kanske inget jag bestämmer? Varför ska någon annan få bestämma över mitt liv? Jag vill vara stark och självständig! Jag vill inte vara någon som låter sig tystas och tryckas ner! Förresten, det regnar ute.