Jag började fundera på igår att ta en månad utan onödigt mycket socker och jag tror faktiskt att jag ska göra det. Det känns som att det kan bli lite svårt eftersom jag är lite svag för choklad... Och lakrits. Och glass. Och kakor. Nämnde jag choklad? Mej jag vill prova och se hur kroppen reagerar utan massa socker i en månad. Det är inte så att jag äter godis varje dag, en gång i veckan räcker. Men det har blivit en hel del annat nu i sommar också..

Men i alla fall, jag börjar i september.

.             

Heej, hur är det med er idag? Själv så är jag ganska förkyld. Jag hade tänkt ta en vecka med lugnare träning med nu verkar det som om det blir en vecka utan träning överhuvudtaget. Inte riktigt som jag planerat men eftersom det inte är så jättebra att gå ut och springa med täppt näsa (jag vill kunna andas) och halsont så tillbringas den här dagen i soffan med serier på tvn eller en bok i handen.

Pappa rekommenderade boken Millenium för ett tag sedan och den är faktiskt väldigt bra. Jag var lite osäker först eftersom han också rekommenderade Arn som skulle vara "riktigt bra och intressant" men som var så fruktansvärt tråkig. Men Millenium är riktigt bra, något ni borde läsa.

Är just nu väldigt svag för artister som sjunger på svenska just nu typ Veronika Maggio, Håkan Hellström, Thomas Stenström och Miss Li. Och Miss Lis röst är ju minst sagt maffig:

Den här helgen har jag varit i Varberg och tävlat. Det blev två besök på prispallen, båda gångerna som trea. Egentligen så borde jag väl vara nöjd men jag kan inte riktigt släppa det faktum att jag inte blir snabbare. Det är frustrerande. Det känns som om jag springer de där 300 meters intervallerna för jämnan men utan det resultat jag vill få. Och jag vet inte hur jag ska utvecklas framåt. Jag vill inte vara kvar på samma ställe, jag ska framåt.

Hur tror ni det är att fastna i en ätstörning egentligen? Var går gränsen mellan att äta nyttigt och att inte äta alls? Var är gränsen mellan att träna för att man mår bra av det och att det träna för att man måste för att inte få ångest? Hur kommer det sig att vissa passerar de gränserna? Att vissa går från att äta normalt till att att äta mindre och mindre och tillslut svälta sig själv?

För ett tag sedan läste jag en bok, (De kallade mig Ise) den handlade om en tjej som i hela sitt liv spelat fotboll och efter mycket slit kommer hon med i landslaget. Hon älskar det men kan ändå inte riktigt glädjas över att få spela med dem eftersom hon bara ser alla fel hon gör. Hon tror att det är för hon är för tung och klumpig. Så hon börjar med att hoppa över frukosten och göra ett extra pass på gymmet. Sedan hoppar hon över lunchen och och börjar springa långa rundor innan skolan börjar. När lagkompisarna frågar om hon vill äta med dem efter träningen säger hon att hon äter hemma. Hemma säger hon att hon redan ätit. Tillslut äter hon kanske ett äpple om dagen samtidigt som hon tränar hårt. Hur tror ni det går?

Nu svävade jag iväg lite.  Jag vet faktiskt inte varför jag skrev det här egentligen men vi kan väl lika gärna gör en diskussion av det? Tror ni att vem som helst kan få en ätstörning? Har någon av er varit med om det? Någons kompis? Något du känner att du ville säga? Kommentera, snälla.

Älskar den här låten och när jag då hörde den i ett avsnitt av Grey´s Anatomy blev jag lite glad. Det är liksom två bra saker i ett.