Hur tror ni det är att fastna i en ätstörning egentligen? Var går gränsen mellan att äta nyttigt och att inte äta alls? Var är gränsen mellan att träna för att man mår bra av det och att det träna för att man måste för att inte få ångest? Hur kommer det sig att vissa passerar de gränserna? Att vissa går från att äta normalt till att att äta mindre och mindre och tillslut svälta sig själv?

För ett tag sedan läste jag en bok, (De kallade mig Ise) den handlade om en tjej som i hela sitt liv spelat fotboll och efter mycket slit kommer hon med i landslaget. Hon älskar det men kan ändå inte riktigt glädjas över att få spela med dem eftersom hon bara ser alla fel hon gör. Hon tror att det är för hon är för tung och klumpig. Så hon börjar med att hoppa över frukosten och göra ett extra pass på gymmet. Sedan hoppar hon över lunchen och och börjar springa långa rundor innan skolan börjar. När lagkompisarna frågar om hon vill äta med dem efter träningen säger hon att hon äter hemma. Hemma säger hon att hon redan ätit. Tillslut äter hon kanske ett äpple om dagen samtidigt som hon tränar hårt. Hur tror ni det går?

Nu svävade jag iväg lite.  Jag vet faktiskt inte varför jag skrev det här egentligen men vi kan väl lika gärna gör en diskussion av det? Tror ni att vem som helst kan få en ätstörning? Har någon av er varit med om det? Någons kompis? Något du känner att du ville säga? Kommentera, snälla.

Älskar den här låten och när jag då hörde den i ett avsnitt av Grey´s Anatomy blev jag lite glad. Det är liksom två bra saker i ett.